Tesamorelin (GHRH(1-44)-analog)

I den här studien fick 412 hivpatienter med ansamling av bukfett dagliga injektioner med antingen tesamorelin eller overksamt medel (placebo) i 26 veckor. Det inre bukfettet (visceralt fett) minskade med drygt 15 % i tesamorelingruppen, medan det ökade i placebogruppen. Blodfetterna (triglycerider och kolesterolkvoter) förbättrades också, och IGF-1-nivån steg. Blodsockret förändrades inte nämnvärt. Fler i tesamorelingruppen avbröt dock på grund av biverkningar.

I den här 12-månadersstudien med 404 hivpatienter med bukfett fick deltagarna tesamorelin eller placebo. Det inre bukfettet minskade med cirka 11 % efter 6 månader och ungefär 18 % hos dem som fortsatte i 12 månader, medan placebo knappt gav någon förändring. Midjemått och upplevd kroppsuppfattning förbättrades, och IGF-1 steg, utan förändring av blodsockret. När behandlingen byttes till placebo kom bukfettet snabbt tillbaka. Läkemedlet tolererades väl.

Den här analysen av två fas 3-studier undersökte vilka hivpatienter som bäst minskade det inre bukfettet med tesamorelin. Patienter med metabolt syndrom, höga triglycerider eller vit hudfärg hade störst chans att svara efter 6 månader. Efter 3 månader kunde forskarna inte peka ut några säkra prediktorer. Chansen att nå en bukfettnivå under 140 cm² var nära fyra gånger högre med tesamorelin än med placebo. Studien beskriver alltså egenskaper som hänger samman med bättre respons.

Den här översiktsartikeln behandlar analoger till tillväxthormonfrisättande faktor som möjlig behandling vid hivrelaterad lipodystrofi, där kroppens fettfördelning och ämnesomsättning är störd. Tesamorelin lyfts fram som den mest lovande, eftersom det i två fas 3-studier minskade överskottet av inre bukfett hos hivpatienter. Författarna betonar att fler långtidsstudier behövs för att klarlägga den långsiktiga säkerheten och om behandlingen kan minska risken för hjärt-kärlsjukdom.

I den här studien fick 50 hivpatienter med bukfett tesamorelin eller placebo i 6 månader. Tesamorelin minskade både inre bukfett och fett i levern jämfört med placebo. Fasteblodsockret steg något de första veckorna, men efter 6 månader fanns ingen säker skillnad i blodsocker mellan grupperna. Författarna beskriver detta som en preliminär studie och påpekar att mer forskning behövs för att förstå den kliniska betydelsen och långtidseffekterna.

I den här studien fick 61 personer med hiv och fettlever (NAFLD) tesamorelin eller placebo i 12 månader. De som fick tesamorelin hade en större minskning av leverfett, och efter 12 månader hade 35 % i tesamorelingruppen mindre än 5 % leverfett, mot 4 % i placebogruppen. Blodsocker och långtidsblodsocker (HbA1c) förändrades inte olika mellan grupperna. Några fick lokala reaktioner vid injektionsstället. Författarna anser att mer forskning om levern behövs.

Den här analysen av två fas 3-studier med 806 hivpatienter med bukfetma undersökte om minskat inre bukfett hängde samman med levervärden i blodet. Patienter som svarade på tesamorelin (minst 8 % mindre bukfett) och som hade förhöjda leverenzymer från början fick en större minskning av leverenzymerna ALAT och ASAT än de som inte svarade. Förbättringen höll i sig över 52 veckor, även hos dem som bytte till placebo. Minskat bukfett kopplades alltså till bättre levervärden.

Den här analysen av två fas 3-studier undersökte om minskat inre bukfett med tesamorelin hängde samman med bättre ämnesomsättning hos hivpatienter. De som svarade (minst 8 % mindre bukfett) hade en större minskning av triglycerider, bättre bevarad blodsockerreglering och gynnsammare HbA1c och adiponektin än de som inte svarade, över 52 veckor. Förändringarna i blodfetter och blodsocker hängde statistiskt samman med hur mycket bukfettet minskade.

I den här studien fick 152 äldre vuxna, några med lindrig kognitiv svikt (MCI), dagliga injektioner med tesamorelin (en stabil GHRH-variant) eller placebo före sänggåendet i 20 veckor. Behandlingen gav en gynnsam effekt på tankeförmågan, särskilt på så kallad exekutiv funktion, och likartat hos både friska och personer med MCI. IGF-1 steg och kroppsfettet minskade. Fasteinsulinet ökade något inom normalområdet. Resultaten beskrivs som en positiv men preliminär effekt på kognitionen.

I den här delstudien fick 30 äldre vuxna, några med lindrig kognitiv svikt, dagliga injektioner med tesamorelin (en GHRH-variant) eller placebo i 20 veckor, medan hjärnans signalsubstanser mättes med MR-spektroskopi. Efter behandlingen var nivån av den dämpande signalsubstansen GABA förhöjd i flera hjärnområden, och ett ämne kopplat till Alzheimers sjukdom (myo-inositol) var sänkt i ett område. Glutamat förändrades inte. Liksom i huvudstudien sågs en gynnsam effekt på tankeförmågan.