Retatrutide (LY3437943)

I den här studien med vuxna som hade fetma fick deltagarna retatrutide eller placebo som injektion en gång i veckan i 48 veckor. De som fick de högsta doserna gick ner mest i vikt – i genomsnitt runt 24 procent efter 48 veckor, mot ungefär 2 procent i placebogruppen. Ju högre dos, desto större viktminskning. De vanligaste biverkningarna var mag-tarmbesvär, som oftast var milda till måttliga och blev något mindre med lägre startdos. Hjärtfrekvensen ökade övergående.

Den här översiktsartikeln samlade 19 randomiserade studier med nästan 30 000 vuxna med övervikt eller fetma och jämförde olika läkemedel för viktminskning. Retatrutide och de dubbla agonisterna gav störst genomsnittlig viktminskning (runt 11 kg), mer än enbart GLP-1-läkemedlen (runt 9 kg). Retatrutide var bäst på att uppnå minst 15 procents viktminskning, men hade också högst risk för biverkningar. Typ 2-diabetes gav mindre viktminskning. Författarna anser att valet av behandling bör anpassas till den enskilda personen.

Den här översiktsartikeln samlade tre randomiserade studier med sammanlagt 878 patienter med fetma. Jämfört med placebo minskade retatrutide kroppsvikt, kroppsmasseindex, midjemått, fasteblodsocker, långtidsblodsocker (HbA1c) och blodtryck. Ingen tydlig skillnad i biverkningar sågs mellan grupperna. Författarna drar slutsatsen att retatrutide gav förbättring av vikt och flera ämnesomsättningsmått, men betonar att det behövs större och längre studier för att bekräfta fynden.

I den här studien med vuxna med typ 2-diabetes i USA undersökte forskarna hur olika doser retatrutide påverkade blodsockret, jämfört med placebo och ett annat diabetesläkemedel (dulaglutid). Deltagarna fick injektioner en gång i veckan, och huvudmåttet var förändring i långtidsblodsocker (HbA1c) efter 24 veckor. Texten som finns tillgänglig här beskriver främst hur studien var upplagd och vilka som deltog, och anger inte de slutliga resultaten. En tidigare studie hade antytt att retatrutide kan sänka blodsocker och vikt.

I den här fas 3-studien med 537 vuxna med typ 2-diabetes som inte var tillräckligt välkontrollerade med kost och motion fick deltagarna retatrutide eller placebo som injektion en gång i veckan i 40 veckor. Alla doser sänkte långtidsblodsockret (HbA1c) mer än placebo, och de högsta doserna gav störst effekt. Deltagarna gick också ner i vikt – upp till runt 15 procent med högsta dosen, mot under 3 procent med placebo. De vanligaste biverkningarna var milda till måttliga mag-tarmbesvär som avtog med tiden.

I den här delstudien av vuxna med typ 2-diabetes undersökte forskarna hur kroppssammansättningen förändrades efter 36 veckor med retatrutide, jämfört med placebo och dulaglutid. Fettmassan mättes med röntgen (DXA). De som fick högre doser retatrutide förlorade mest kroppsfett – runt 26 procent i 8 mg-gruppen – medan placebo och dulaglutid gav små förändringar.

I den här delstudien fick 98 deltagare med fettlever (MASLD) och minst 10 procent leverfett retatrutide eller placebo i 48 veckor. Efter 24 veckor hade leverfettet minskat kraftigt med retatrutide – upp till runt 82 procent vid de högsta doserna – medan det var oförändrat med placebo. Många nådde normalt leverfett (under 5 procent). Minskningen hängde samman med viktminskning och bättre ämnesomsättningsmått.

Den här översiktsartikeln sammanfattar läkemedelsbehandling av fettleversjukdom (NAFLD/MASLD), som är nära kopplad till fetma och typ 2-diabetes. Författarna beskriver hur kliniska studier genomförs och vilka utmaningar som finns, och går igenom två huvudstrategier: att återanvända läkemedel mot diabetes och fetma (bland annat tirzepatide och retatrutide) och att utveckla läkemedel som riktar sig specifikt mot levern. De menar att de första godkända behandlingarna kan vara nära, och att kombinationsbehandling kan ge bättre resultat.

Den här artikeln beskriver hur TRIUMPH-studieprogrammet för retatrutide är upplagt. Programmet består av fyra stora fas 3-studier med över 5800 deltagare och undersöker samtidigt effekt och säkerhet vid fetma och två relaterade tillstånd: obstruktiv sömnapné och knäartros. Deltagarna får injektioner med retatrutide eller placebo en gång i veckan, tillsammans med hälsosam kost och fysisk aktivitet. Artikeln presenterar alltså planen och målen för studierna, inte färdiga resultat.

Den här översiktsartikeln ger en sammanfattning av retatrutide som möjlig behandling vid fetma. Retatrutide verkar på tre receptorer (GLP-1, GIP och glukagon). Författarna hänvisar till fas 2-resultat som visade en genomsnittlig viktminskning på runt 17 procent efter 24 veckor och 24 procent efter 48 veckor hos personer med övervikt och fetma. De betonar att kunskapen hittills bygger på fas 2-studier och att det behövs större fas 3-studier för att bekräfta effekten.

Den här översiktsartikeln beskriver retatrutide, som verkar på tre receptorer (glukagon, GIP och GLP-1) samtidigt. Författarna sammanfattar att kliniska studier i fas 1 till 3 har visat betydande viktminskning och bättre blodsockerkontroll, och att medlet också kan påverka riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom och fettlever. De påpekar att långtidssäkerhet, användning i särskilda grupper och verkan hos barn fortfarande måste undersökas närmare.