BPC & TB Blend (BPC-157 + TB-500)

I den här djurstudien på råttor lossades en hälsena från hälbenet, en skada som annars inte läker av sig själv. Ämnet BPC 157 förbättrade läkningen mellan sena och ben: senan blev starkare och rörligare, och bindväven var bättre organiserad. En inflammationsdämpande steroid försämrade läkningen, medan BPC 157 motverkade denna försämring. Forskarna rapporterade ingen toxicitet. Det här är en djurstudie, och resultaten kan inte utan vidare överföras till människor.

I det här laboratorieförsöket studerade forskarna hur BPC 157 påverkar senceller från råttor. Ämnet fick celler att växa ut snabbare från senvävnad, överleva bättre under stress och röra sig mer. Själva celldelningen påverkades inte direkt. Effekten verkade gå via en viss signalväg i cellerna. Det här är ett laboratorie- och djurförsök och säger ingenting om effekt hos människor.

I den här djurstudien på råttor skadades övergången mellan muskel och sena, en skada som annars inte läker av sig själv. Råttor som fick BPC 157, antingen i bukhålan eller via dricksvattnet, fick bättre läkning, starkare vävnad och bättre funktion, och skadan försvann till slut helt. Ämnet motverkade också muskelförtvining. Det här är en djurstudie och säger ingenting om effekt hos människor.

I det här laboratorieförsöket med senceller från råttor ökade BPC 157 mängden av en receptor för tillväxthormon i cellerna. När tillväxthormon tillsattes delade sig de behandlade cellerna mer. Forskarna menar att detta kan bidra till att senvävnad läker. Det här är ett laboratorieförsök på celler, och resultaten kan inte överföras direkt till människor.

I den här djurstudien på råttor med magsår minskade BPC 157 sårytan och påskyndade läkningen. Injektion i muskel fungerade bättre än att ge ämnet i magen, och i vissa jämförelser var effekten bättre än läkemedlet famotidin. Vid långvarig användning hjälpte det slemhinnan att byggas upp igen. Det här är en djurstudie och säger ingenting om effekt hos människor.

Den här översiktsartikeln sammanfattar djurförsök där BPC 157 användes vid kirurgiska skarvar i mag-tarmkanalen och vid fistlar. Författarna beskriver att olika skarvar och fistlar läkte hos råttor som fick ämnet, även när läkningen var försämrad av andra faktorer. Det här är en sammanfattning av djurförsök, inte studier på människor.

I den här djurstudien på råttor påskyndade thymosin beta4 läkningen av hudsår. Såren slöts snabbare, drog ihop sig mer och fick mer bindväv och fler nya blodkärl. I laboratoriet fick ämnet också hudceller att röra sig snabbare. Det här är en djur- och laboratoriestudie, och resultaten kan inte överföras direkt till människor.

I den här djurstudien på råttor läkte sår som behandlats med thymosin beta4 med lite ärrbildning och utan förlust av hållfasthet. Såren blev smalare, bindväven var bättre organiserad och mognare, och det fanns färre av de celler som orsakar ärrkontraktion. Vävnad och implantat visade tjockare, mer välordnade bindvävsfibrer. Det här är en djurstudie och säger ingenting om effekt hos människor.

I den här djurstudien fick thymosin beta4 hjärt- och kärlceller att röra sig och överleva bättre. Ämnet bildade ett komplex med proteinerna PINCH och ILK och aktiverade en överlevnadssignal i cellerna. Efter avklämning av ett kranskärl hos möss ökade behandlingen cellöverlevnaden tidigt och förbättrade hjärtats funktion. Det här är en djur- och laboratoriestudie utan direkt överföringsvärde till människor.

I den här djurstudien främjade thymosin beta4 rörlighet och överlevnad hos hjärt- och kärlceller. Ämnet bildade ett komplex med proteinerna PINCH och ILK och aktiverade en överlevnadssignal som var nödvändig för effekten. Efter avklämning av ett kranskärl hos möss ökade behandlingen den tidiga cellöverlevnaden och förbättrade hjärtfunktionen. Det här är en djurstudie och kan inte överföras direkt till människor.

I den här lilla fas 2-studien fick nio patienter med svåra torra ögon antingen ögondroppar med thymosin beta4 (RGN-259) eller placebodroppar. De som fick den aktiva substansen hade mindre obehag och mindre skada på hornhinnan samt bättre tårfilm. Dropparna tolererades väl. Studien var liten. Detta beskriver vad forskarna observerade och är inte en rekommendation om behandling.

I den här fas 3-studien fick patienter med nedsatt nervfunktion i hornhinnan antingen ögondroppar med thymosin beta4 (RGN-259) eller placebodroppar. Fler i behandlingsgruppen fick såren i hornhinnan helt läkta, och de rapporterade mindre obehag, torrhet och främmandekroppskänsla. Inga allvarliga biverkningar sågs. Detta beskriver vad studien observerade, inte en behandlingsrekommendation.